Den pedagogiska principen

Vid invigningen 1879 präglades sinnessjukvården av en stor framtidsoptimism. Stor del av den pedagogiska principen byggde på att regelbunden livsföring, renlighet och ordning skulle medföra att den sjuke tillfrisknade. Principen återspeglas i många avseenden på hospitalet. Området placerades på ett avskilt läge i staden, långt från den miljö som orsakade patientens insjuknande. Varje vårdkategori fick en egen avdelning i separata hus och de olika könen hölls noggrant avskilda. Detta har gjort att hela området är uppdelat i två halvor, en nordlig halva för kvinnor och en sydlig för män.

Regelbundet arbete var en viktig faktor i vården och hospitalet blev därför snart självförsörjande. Patienterna arbetade bland annat med att producera tyger och kläder samt att odla frukt och grönt. De betalande patienterna fick träna på sin framtida sysselsättning, nämligen umgängesliv.

Inspärrning

För både personal och patienter var hospitalet en sluten värld. Runt borggården fanns höga plank med låsta portar mellan paviljongerna. Alla fönster och dörrar låstes då patienterna skulle sova vilket innebar att de inte kunde komma ut, ens om det började brinna.

För de flesta i personalen rådde bostadstvång inom området. Bostadsrummen låg ofta mellan vårdsalarna och flera vårdare delade på varje rum. Bostadstvånget innebar även att det krävdes permission för att lämna området och varje kväll klockan 22.00 kontrollerades rummen så att alla var tillbaka.

Fram till 1939 rådde förbud för kvinnor att gifta sig utan att säga upp sig. Män däremot fick lov att gifta sig men de var fortfarande tvungna att bo kvar på området. De fick sedan söka permission för att besöka hustrun.   

Nya vårdideologier

Den framtidsoptimism som rådde under 1800-talets mitt började så småningom blekna. Framgånge uteblev och få skrevs ut från hospitalet. Bristen på framgång ledde till att intresset kom att vändas mot den framgångsrikare kroppssjukvården. Sänglägesbehandling och övervakningssalar vår två av de saker som infördes på S:t Lars. Sänglägesbehandling innebar att patienten skulle ligga fastspänd i sängen dygnet runt och i början av 20-talet, strax innan metoden slopades, var en tredjedel av patienterna sängliggande. Det nya systemet med övervakningssalar innebar att patienterna försågs med kontinuerlig övervakning istället för att bli inlåsta på nätterna.

Långbad var en annan av metoderna som användes. Patienterna fick då ligga i ett badkar, fyllt med 37 grader varmt vatten. Vissa låg så från måndag till lördag i flera månader.  Ytterligare en behandlingsmetod var lobotomin. Problemet var att patienterna inte tillfrisknade utan de blev slöa. En före detta vårdare har beskrivit hur patienterna vandrade runt som levande döda, för vissa ledde behandlingen till stora personlighetsförändringar och en del drabbades av epilepsi.

Tiden före och efter införandet av psykofarmaka

En gammal vårdare på S:t Lars har beskrivit att införandet av Hibarnalet på S:t Lars, en form av psykofarmaka, innebar en drastisk förändring. Hospitalets tid skulle kunna delas upp i tiden före och tiden efter medicinen. Patienter började prata, oväsendet tystnade och dörrar låstes upp.

Allt var dock inte enbart positivt. Personligheter slätades ut och patienterna började dregla, blev stelare och känsliga mot ljus. Vissa patienter gjorde medicinen ingen nytta på vilket resulterade i att personalen överdoserade.

Att skrivas ut efter 25 år på sjukhus

När patienterna skulle skrivas ut kunde det ibland blir en stor chock för dem. Den före detta mentalskötaren Gustaf Arfwidsson berättar hur vissa patienter bott på sjukhus i över 25 år och att samhället inte är sig alls likt. För att underlätta utskrivningen tog personalen med patienterna på så kallad nutidsorientering. Normalt sett var det personalen som höll i pengarna och betalade då de var iväg utanför S:t Lars men syftet med nutidsorienteringen var att patienterna skulle göra allt sådant själva. De blev informerade om priserna innan de åkte och fick sedan märka hur stora skillnaderna i pris var.

Maria Rybeck

Maria Rybeck var en 1:a klass patient på S:t Lars och, enligt den före detta mentalskötaren Gustaf Arfwidsson, en väldigt populär person på sjukhuset. Maria Rybeck föddes på Stockholm slott, blev adopterad och fick utbildning. Vid 21 års ålder var hon föreståndarinna på en skola och blev kär i en man. Mannen blev inte kär i Maria vilket fick henne att springa gråtandes och skrikandes på Stockholms gator. Följden av beteendet var att hon blev intagen på mentalsjukhus och då hon inte fick bo för nära Stockholm föll valet på S:t Lars.

Maria Rybeck bodde på S:t Lars fram till sin död 1955, något som berörde många, både patienter och anställda.

Stormiga patienter på asylen

Den före detta mentalskötaren Gustaf Arfwidsson berättar om tiden då han jobbade på avdelningen för stormiga patienter på Asylen. Han kom in på avdelningen och såg några patienter sitta och spela kort, helt nakna. Gustaf stod och tittade en stund när en av patienterna helt plötsligt dök upp bakom honom och lyfte upp honom i halsen. Patienten, som bara vill skoja, blev nedslagen av en av kortspelarna som senare blev belönad genom en flytt till en lugnare avdelning.

*Material hämtat från Lund utanför vallarna del 2, Bevaringsprogram Lunds kommun. Viss information är hämtad från intervju med Gustaf Arfwidsson, före detta skötare på S:t Lars. Bilder hämtade hos Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet.