Bakgrund

I början av 1800-talet hade sinnessjukdomen börjat betraktas som just en sjukdom och ansågs därför kunna botas. I samband med den nya synen får Sverige sina första renodlade sinnessjukhus. De sinnessjuka var tvungna att skiljas från den miljö som gjort dem sjuka för att kunna tillfriskna. Inspirationen kom från 1700-talets filosofer som menade att människa formas efter sin miljö.

På 1850-talet riktades stor kritik mot att sinnessjukhusen var gamla, trånga och mörka. Regeringen beslutade därför att stora summor pengar skulle läggas på en upprustning av hospitalenen. Inspärrning skulle undvikas och fokus skulle istället ligga på hospitalens ädla ändamål. I Malmö ansågs dock hospitalet vara i så dåligt skick att en ombyggnation inte räckte utan ett helt nytt hospital krävdes.

Redan 1850 föreslog en av regeringen tillsatt kommitté att hospitalet skulle flyttas till Lund. Trots förslaget så hände ingenting förrän en enskild person lämnat in en motion till regeringen 1865. Regeringen fick då i uppdrag att utreda behovet av ett nytt hospital. 1867 bestämdes därför att ett nytt hospital skulle byggas i Lund och förläggas på de gamla markerna vid Höje å. Det dröjde dock till 1873 innan ritningarna var klara och 1874 slöts byggnadskontrakt.

Uppförandet

Lunds hospital planerades utmed en mittaxel där tyngdpunkten utgörs av borggården. Gården omsluts av vårdbyggnader samt förvaltningsbyggnaden (By 1) där den sistnämnda ligger utmed mittaxeln. Från By 1 och ut i parken gick en formklippt allé upp till överläkarbostaden (By 12). By 12 ligger på höjden med de bägge 1:a klass paviljongerna för betalande patienter på vardera sidan.

Kyrksalen

Kring borggården uppfördes sex paviljonger där de närmast By 1 reserverades för lugna patienter och de längst bort för stormiga. I By 1 fanns även hospitalets kyrksal där söndagsmässa hölls varje vecka. Söndagsmässan var till för personalen och de patienter som ansågs som lugna och om man hade medverkat hade man kunnat bevittna den tydliga indelningen av kön på området. Kyrksalen var nämligen utrustad med två trapphus, det norra för kvinnor och det södra för män. Detta gjordes för att undvika situationen där de olika könen skulle behöva korsa varandras väg. Även resten av hospitalets område är uppdelat efter liknande tankesätt, de kvinnliga avdelningarna hittar man i norr och de manliga i söder.

Unik uppbyggnad – vertikalsystem

De fyra byggnaderna närmst By 1 innehöll två avdelningar vardera och var uppbyggda enligt ett vertikalsystem. Denna uppbyggnad var ganska ovanligt för tiden och innebar att avdelningarna sträckte sig över båda våningsplanen.

Vertikalsystemet gjorde att man kunde utföra arbeten med färre anställda. Då alla matsalar var placerade på bottenvåningen kunde matdistributionen förenklas och dessutom krävdes färre personer för att utföra arbetsövervakning och vakta på nätterna.

Personalbostäder

Trots att det krävdes färre anställda var personalomsättningen hög, mellan 60-100 % per år. För att höja statusen på yrket och kvaliteten på personalen genomfördes en del förändringar under tidigt 1900-tal. Förutom löneregleringar byggdes de ursprungligen två våningarna 1906/07 på med en tredje på mittendelen av byggnaden för att få plats med nya personalbostäder. Tidigare hade personalen bott med patienterna på avdelningarna men nu fick de en egen avskild plats.

Parken

Parken utformades efter förslag från H Flindt i Köpenhamn. Området närmast borggården utformades med som en engelsk park, med gångar i mjuka bågar, även om en del av huvudstråken var linjära. För att skapa lä och skugga på området lades stora planteringar ut, speciellt längs kanterna. I parken planterades, under de första åren, 37 000 träd-, busk- och häckplantor varav en del sorter var ovanliga. Parken sköttes av patienterna och möjligheten att kunna erbjuda patienterna en meningsfull sysselsättning var en starkt bidragande orsak till de omfattande nyttoodlingarna. 

En större damm anlades i parken där By 90 idag ligger. Hospitalet kunde även införskaffa en djurkoloni med hjälp av privata gåvomedel. På kolonin fanns 1903 ett flertal olika sorter, så som påfåglar, rävar, rovfåglar och en rådjursflock.

Asylen

Den framtidsoptimism som rådde under 1800-talets mitt började så småningom blekna. Framgången uteblev och få skrevs ut från hospitalet. Endast botbara patienter fick tas in på sinnessjukhusen i Sverige, obotliga och farliga patienter skulle placeras på särskilda asyler.

Redan vid planerandet av sinnessjukhuset förutsattes att en asyl skulle upprättas och mark hade därför avsatts. Byggarbetena påbörjades 1887 och 1891 stod den nya anläggningen för obotliga patienter klar, Asylen. 

Hospitalen avskaffas

På 20-talet övergavs kritiserade terapimetoder och arbetsterapin återinfördes. I samband med detta fanns också behov av att finna en ny identitet för sinnessjukvården och distansera sig från en gången tid. Hospitalet och asylen skulle nu byta namn till en gemensam benämning. Problemet var att området var just ett hospital och fick därför inte ta namnet sjukhus och på så sätt blandas ihop med Lunds sjukhus. Redan 1925 började namnet S:t Lars användas och 1931 skedde namnbytet officiellt.

Avveckling

1967 överfördes mentalsjukvården från stat till landsting och S:t Lars miste sin funktion som centralsjukhus för en större region. Under sena 60-talet ifrågasattes de stora institutionerna och patienternas möjlighet att klara sig med extra stöd diskuterades. 1978 slogs den lasarettknutna psykiatrin ihop med S:t Lars och antalet vårdplatser har därefter minskat drastiskt.

*Material hämtat från Lund utanför vallarna del 2, Bevaringsprogram Lunds kommun. Viss information är hämtad från intervju med Gustaf Arfwidsson, före detta skötare på S:t Lars. Bilder hämtade hos Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet.